12 - Tävlingar på sajten

Att lyckas och förlora

2007-10-18 00:01 #0 av: AnnaLundin

Här är ett av de fyra vinnande bidragen i tävlingen om biljetter till Globen, författat av Ilding226.

Som 14 åring och hästtjej vill väl alla ha en egen häst. Tyvärr får alla inte chansen att visa att dom klarar av detta eller har inte råd, för jag kan lova att det är ett dyrt intresse. Sommaren då jag hade fyllt 14 fick jag min första häst. Ett varmblodssto som hette Queen of Chanuncey. Hon var inte särskilt vacker men har lärt mig nästan allt jag kan idag och har gjort ett dupt hovavtryck i mitt hjärta.

Det började med att jag som 13 åring skötte om ett arabsto vid namn Eliza. Hon stod på en bondgård utanför Skellefteå. Jag hade nära dit och kunde ta cykeln när jag ville. Jag ägnade hela mitt sommarlov i detta stall och pysslade om och red henne lite då och då. En dag när jag var där så kom Micke, gårdens yngste son, och tyckte att jag skulle prova köra henne också för att hon var så fin att köra!

Men jag sa att jag var inget för det där med trav och att jag nog skulle hålla mig till sadeln. Men efter en stunds övertalning så visade han mig hur man selade och surrade fast vagnen och så bar det iväg. Varför hade jag inte kört häst tidigare? Vilken känlsa.

Man känner farten på ett helt annat sätt och ser hästen nästan i sin helhet hur den rör sig. Underbart tyckte jag och slutade helt att rida henne och började iställer att köra.

  Sommaren passerade och jag som blivit så förälskad i körningen hade pratat med min mamma och pappa om att börja gå ponnytravutbildningen. Jag anmälde mig dit och samtidigt slutade jag vara hos Eliza.

Jag gick på Skellefteåtravets PonnytravKlubb och lärde mig om körning och att köra. Vi lärde oss volta och allt annat man ska kunna på tävlingsovalen.

Vinter nådde sitt slut och så även utbildningen. Jag had ju ingen egen ponny och ingen häst för den delen heller. Så min kära mor som har bra kontakter inom det mesta löste det så att jag fick ta Queen. Vi stallade upp henne i ett stall bara några kilometer ifrån där jag bodde. Mina föräldrar sa att om jag inte sköter alla själv, dvs mocka, släppa ut på helgerna, köra, rida, utfodra och sånt så skulle vi inte ha kvar henne. Jag gick med på att bevisa att jag som 14 åring skulle klara av detta.

Vi tog hem Queen i November innan jag fyllde 14 och jag började genast köra henne. Men. Hon var ingen lättkörd dam och jag som var så grön inom området fick lov att helt enkelt testa mig fram och se vad som funkade. Jag hade ju som tur var hållit på med hästar i nästan hela mitt liv och den kunskap som jag hade fick jag nytta av.

Hon vägrade gå från gården och det kunde ta timmar innan jag fick henne att gå. Jag provade lura henne och vänta ut henne och mana på henne. Men det gav ingenting, hon ställde sig bara på bakbenen och backade.Tur att jag är en tjurig människa. Till slut lyckades jag vinna över henne och vi kunde börja träna på allvar.

Jag hade inget mål med henne annat än att jag skulle lära mig att köra och ta hand om en egen häst men vi tränade hela December, Januari, Februari och hela våren. Så i Maj blev jag sugen på att se hur jag hade lyckats. Vi tog ner henne till banan. Där hon för övrigt inte hade varit sedan hon var 3 år och hon var nu 6 år.

Hon hade aldrig gått fortare än 1.23.6 över 2140meter och jag var stolt över vad jag hade lyckats med under dom månaderna jag hade haft henne. Hon var slank och fin i kroppen och välmusklad både fram och bak. Hennes kondition var på topp och hon hade en återhämtning som alla riktigt bra travarna hade.

Jag lejde en kusk som heter Per Gustafsson för att provköra henne på banan och sen säga vad han tyckte.    Hon värmde fint och såg kanonfin ut. Han körde 1.27 med henne första jobbet på 3 år, jag var helnöjd. Per tyckte att det var en fin travare men att hon behövde mer intervalljobb och på så sätt skulle farten komma.

Vi packade ihop våra saker och for hem för att börja trana intervaller ca 2 ggr i veckan. Som tur var hade vi en rundbana på 800m och en rakbana på 700m bara just bortanför stallet. Jag började köra intervaller med henne och kände att det blev mer och mer fart i henne. Jag red henne i skogen mycket mellan och lät henne få tänkt på något annat. Jag insåg då att trav är min grej och det kommer jag att hålla på med hela mitt liv på något sätt. Efter att vi varit med i ex antal provlopp och hon kändes finare och finare för varje gång så beslutade vi för att prova kvala henne. Dagen kom och jag var hur nervös som helst. Skulle hon klara av att springa tillräckligt fort för att bli godkänd eller skulle hon galoppera bort sig. Klart, Ett, Två...KÖR. Starten gick och Queen hamnade i dödens. Den gick väldigt fort och hon galopperade in i första sväng. Men hon ställde sig rätt snabbt och kom igen bra. Jag vågade knappt se på och stod mest och höll händerna för ögonen. Hon gick i mål som 4:a efter hästar som har tävlat och jag var jättenöjd. Men skulle tiden räcka? När resultatet kom tappade jag andan. Hon gick 1.20.5 och hade aldrig i sitt liv sprungit så fort. Jag kramade om henne och hon fick mig att känna att jag som 14 åring hade bevisat att även vi kan ta hand om och träna en egen häst bara viljan och intresset finns.

Vi fortsatte träna som vanligt men då fick Queen en hovböld och blev halt. Men hon tappade inte så mycket i träningen och var snabbt tillbaks. Efter att Queen hade klarat kvalet och varit så duktig så tyckte jag att vi kunde prova starta henne på riktigt. Per tyckte att det var en bra idé och hon hade 3 frisvängar kvar så hon sulle då komma med i loppet iaf. Men hon var inte dum denna häst bara för att hon var som hon var. Väl ute i loppet så visste hon att det var på allvar och det syntes i ögonen på henne att hon inte tänkte ta ett travsteg. Jag provade allt. Jag startade henne 3 ggr men det blev bara pannkaka. Diskad i varje start. Jättekul.

Vi fattade inte varför. Hon var ju så duktig i provloppen. Efter att hon startat den 3:e gången så bestämde jag mig för att inte starta henne något mer. Men jag ville hon skulle gå ett felfritt provlopp färst. Det gjorde hon. Konstigt att hon skötte sig då men inte i loppen. Hon gick till och med "nytt rekord" 1.17.8 full distans. Helt underbart fin var hon. Per fattade inte heller varför hon höll på som hon gjorde.

 

Ilding
Ilding
Tiden gick och jag bestämde mig för att skaffa ett russ som jag för köra själv och stå som ägare och tränare på. Jag letade länge men hittade ingen. Men vi fick då ett tips av Annika Westin i Umeå om ett russ vid namn Ilding.

 

Ja föll inte direkt för honom när jag säg bilderna men gav med mig att ge honom en chans.

När dom lastade av honom från transporten såg jag direkt att han var världens finaste lilla ponny. En då 4 årig valack efter Kanel. Han hade rest ändå från Stockholm och upp till mig. Min alldeles egna ponny.

Jag började träna honom lite smått och vi lyckades bra på tävlingsovalen. Jag tog alla min kunskap jag lärde mig med Queen och använde den till att träna och forma Ilding till den underbara häst han blev. Jag tävlade honom tills han blev 9 år och bestämde mig då för att han inte skulle täbla längre, utan bli min gårdsponny som bara skulle ridas. Men jag hade ingen gård för tillfället så jag lånade ut honom tills jag hittade ett hus med stall.

Men det skulle jag aldrig ha gjort.

Lördagen den 2 April 2006 så ringde min mobil och det var Lena. Hon som hade lånat honom. Hon sa att han hade nog brutit benet och att jag skulle komma direkt.

Jag lämnade mitt jobb och åkte i ilfart till Bränntjälen för att ta han om min ögonsten. Jag trodde inte att det var sant när jag såg honom stå där i hagen mitt i kalla vintern på 3 ben med sitt högra bakben uppdraget och avsparkat mitt på skenbenet. Han stod i en storr pöl av blod och snön gjorde att det såg ut att vara mer än vad det var. Men det syntes att han hade förlorat mycket blod. Han stod och hängde med huvudet och tittade på mig och blicken sa: -Snälla matte hjälp mig att sluta lida.

Jag kunde knappt se på honom. Vid varje andetag han tog så pulserade det blod ur benet och det kändes som en evighet innan veterinären (äntligen) kom.

 Det fanns inget annat att göra än att avliva min lilla ängel. Jag valde att ge honom intravenöst och det gick fort. Han föll ihop direkt och slapp lida. Jag satt i snön brevid honom och höll höll i hans huvud i mitt knä och såg hans ögon slockna. Jag böjde mig över honom och kramade så hårt jag kunde och tårarna forsade ner för mina kinder.

Att se sin bästa vän och älskade behöva lida och dö är det värsta jag har varit med om.

Jag önskar att jag hade gjort annorlunda och inte lånat ut honom. Men så ska man inte tänka, det kanske hade inträffat ändå. Jag önskar bara att jag hade fått köra honom en sista gång i solen i skogen. Pussat på honom och kramat honom en hel dag. Att inte få ta ett riktigt farväl av en som var så älskad. Av alla. Det känns svårt. Men jag vet i alla fall vars jag har honom och han kommer alltid finnas i mitt hjärta och leva vidare i min drömmar. För nu springer han på de evig gröna ängarna och jag vet att jag aldrig kommer träffa någon som honom igen.

Jag älskar dig Ilding!!!

 

Ilding
Ilding

 

Av: Erika Nilsson

Av: Ilding226

Datum för publicering

  • 2007-10-17
Anmäl
2007-10-30 02:13 #1 av: AnnaLundin

Puttar upp det fjärde av tävlingsbidragen som vann biljetter.

Anmäl
2007-10-30 03:24 #2 av: Jagz

Jättefint!

Anmäl
2007-10-30 10:28 #3 av: extremly

Va duktig du är Erika, jättefint skrivet.

Anmäl
2007-10-30 14:09 #4 av: Belindaa

Åhh, grattis erika! :D

Anmäl
2007-10-30 14:33 #5 av: PromiseMinanMorfeus

Vaa fin berättelse blev tårögd!! Det är hemskt med olyckor! Men Grattis till priset:)

Anmäl
2007-10-30 15:35 #6 av: SkMajs

Galet bra skrivet!!
:) Söta Ilding, kom väl ihåg då han fått en sprillans ny
 Grimma och min nyköpa russvalack var bara tvungen att naffsa och bita på grimman för att få busa ;)
R.I.P Ilding

Anmäl
2007-10-30 18:20 #7 av: SigneK

Fy vad sorgligt! Bra skrivit.

Anmäl
2007-10-30 18:50 #8 av: Geminii

å+hhhh jag sitter här och tjurara juh :S men det var jättebra skrivet!!

Anmäl
2007-10-30 19:39 #9 av: Rovalds-Zurfa
jätte fin!!!
Anmäl
2007-10-31 11:25 #10 av: Mandi_melizza

Jättefint skrivet jag blir tårögd av den olyckan....men det var jätte bra skrivet!

Anmäl
2007-10-31 11:49 #11 av: Emsaa

åh sorgligt i slutet men jättefint skrivet :)

Anmäl
2007-10-31 11:59 #12 av: FridaSimonsson

Super fint skrivet..

Ilding var verkligen en super fin ponny <3

Vila i frid Ilding

Anmäl
2007-10-31 14:34 #13 av: sbergmark

guuh vad fin skrivet !

R.I.P Ilding

Anmäl
2007-10-31 16:44 #14 av: stally

Vilken fin berättelse, men med ett så sorgligt slut...Tårar...

Hur är det nu?

Vill höra foertsättningen...

Anmäl
2007-11-01 17:05 #15 av: teamvilse

Vet hur mycket du älskade han,
så jag började grina jag med nu när jag läste.

Det var världens finaste ponny,
å jag kom ihåg när du berättade allt för mej,
guud vad man storbölade då.

Du förtjänade att vinna nu gumman!  

Anmäl
2007-11-01 19:36 #16 av: Sarali

Shit va bra skrivet !!! Jätte bra !! BLEV TÅRÖGD PÅ SLUTET

GRATTIS !!!

Anmäl
2007-11-01 19:42 #17 av: amandahandersson

Fy vad bra skrivet! Jag börjar då gråta.

Anmäl
2007-11-02 14:05 #18 av: Ilding226

TACK allihopa!! Det betyder mycket för mig!

Ilding vilar nu i en skogsdunge vid ett hus som min sambos pappa äger. Jag vet vars han finns och kan gå dit om jag saknar honom och hans själ springer på de evigt gröna ängarna.

Han var min absolut bästa vän och jag saknar honom så frukansvärt. Kan inte sluta fälla tårar för honom då och då. Ingen kommer kunna ersätta honom eller ta han plats. Queen gjorde ett djup hovavtryck i mitt hjärta, men Ilding tog hela mitt  hjärtat! Jag önskar att man kunde göra saker ogjort! Och jag önskar att ingen av er behöver vara med om det jag har varit med om. Vissa tror på ödet. Jag tror inget alls...kanske var det meningen. En vecka efter Ildings död fick jag reda på att jag var med barn! Det blev en underbar liten Flicka. Hon hjälpte mig genom sorgen.

Nu över 1 år efter Ildings död har jag (vågat) köpa mig en 1 årig hingst. (Är så rädd för att förlora en häst till!) En riktig liten buse med mycket motor. Quiksilver heter han och vi ska ha så kul ihop han och jag!

Tack än en gång alla som har stöttat mig och alla ni som har skrivit! TACK!

Är det någon som vill maila mig eller har varit med om något liknande så är det bara att skriva. Man behöver få prata av sig eller skriva av sig, det hjälper! Ilding_@hotmail.com

Anmäl
2007-11-02 14:11 #19 av: FridaSimonsson

# 18, jag kan förstå hur det känns : (

Jag förlorade min Sheriff Hornline för inte så länge sen, det var hemskt :( men precis som du så vad jag med honom till slutet, jagkunde inte svika honom.

Det är tungt att gå vidare visst, men man måste försöka..
Jag brukar säga för mig själv..

"Man glömmer dom aldrig, man lär sig bara leva utan dom."

Anmäl
2007-11-03 15:16 #20 av: Ilding226

#19 Jag har sett filmen du har gjort till minne av Sheriff. Jättefint!

Det är så sant att man aldrig glömmer men livet går vidare och man måste lära sig leva utan dom. Men det är tungt och jobbigt men det går. Min dotter har gett mig så mycket att leva för och så mycket glädje men innom mig finns ännu sorg och saknad. Det kommer det alltid att göra, det försvinner aldrig men man lär sig som sagt leva med den.

Tack!

Anmäl
2007-11-03 15:27 #21 av: FridaSimonsson

# 20, jo precis, man måste försöka gå vidare, ibland är det så himla tungt :(((

Kämpa på, <3:)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.