18 - Krönikor

Så mycket mer än bara en seger, krönika

2013-03-26 10:25 #0 av: ryttarn

Jag var 15 år när jag träffade långbenta mörkbruna 1-åriga Razmus Raid första gången. Han hette egentligen bara Razmus, men vi registrerade honom som Razmus Raid, efter hans fantastiske far Raider. Till vardags hette han dock mest Musse, även fast ett kärt barn har många namn så blev just Musse det vanligaste och mest återkommande.

Det var sommaren 2007. Jag hade så länge tjat om en till häst och någonting mer, en liten utmaning. Tidigare hade jag ”bara” haft snälla ”barnhästar”, typiska första hästar som till och med världens nojigaste mamma vågade släppa mig själv i skogen där man hittar björnspår och träffar på en älg titt som tätt. Stallet på mormor och morfars gård var inte så stort och hade ursprungligen bara två boxar, i mars 2007 smällde pappa upp en till box i lagomt ponnymått åt en shettis vi leasade. Han kvalade på 3.16, men galopperade i övrigt mest och eftersom jag körde mitt sista år bakom shettisrumpa bestämdes det att jag äntligen skulle få min stora dröm i uppfyllelse – ett eget russ. Sedan tidigare hade jag Zolero, som från början av min systers ridhäst som köptes till just det endamålet efter att han inte travade en sekund under 3.00 som 3-åring. Han blommade ut sent och startade som 6-åring igen. Det var i stort en olycksföljd häst och jag tror vi gjorde 13 starter utspridda på 5 säsonger, alltså inte mycket till tävlingshäst egentligen. Men vi försökte i alla fall.  

Jag vill minnas att jag fick bestämma själv, om jag ville ha en tävlingshäst eller en unghäst. Med hopp om att Zolero skulle fungera som tävlingshäst under tiden jag fick köra in och träna upp min första egna unghäst, bestämde jag mig för en unghäst. Mamma hittade lilla Razmus på hastnet.se, och jag föll pladask för hans stam. Det ska då sägas att jag innan det hört att Raider-avkommor var sena i utvecklingen, men jag var ”kär” i honom och skulle bara ha en avkomma efter honom.

 

Mamma och pappa spelade till en början tjuriga och sa att det inte skulle bli någon häst, men jag såg igenom dem och när jag hittade köpekontraktet i brevlådan förstod jag att de köpt han som var min drömhäst. Jag hade bara sett honom på bild men han kändes så rätt, hela tiden. Min största dröm var att vi skulle starta i Kriteriet. Bara tanken att få vara med där med min häst, som jag varit med från början med, kändes överväldigande.

 

Musse var en mycket social liten prick, och att hans gamla ägare sa att han var lite blyg och tillbakadragen kan vara det konstigaste jag hört om hästen, och då har jag hört en del, allt ifrån amatörveterinärdiagnoser till vett och etikett kring hans beteende. Han sysselsatte den största delen av sina dagar att jaga runt gammelgubbarna i hagen och försökte få dem att leka med honom, och så fort en människa var i hagen förföljde han denne och bet gärna folk i fötterna. Vi blev riktiga bästa kompisar och jag har aldrig haft ett sådant band till en häst, och jag är tveksam på att jag någonsin kommer få uppleva något liknande igen.

 

Unge herr Musse visade tidigt talang. Han blev satt för vagn som 2-åring och sprang ifrån vår shettis som han fick gå små svängar med ändå gick 2.35 redan i juni. Det fanns inget stopp på hästen och jag fick ta det mycket lugnt med min diamant, som jag hört att man tydligen skulle göra. Vintern 2008-2009, då han skulle fylla 3 år, började jag sätta igång ordentligt. Då blev jag istället stressad, snart skulle vi ju starta, tänk om han inte skulle duga till!?

Men allt tvivel, all rädsla om att jag skulle ha gjort fel, försvann allt efter säsongen gick. Musse kvalade in i juni på 2.12,9 i andra kvalförsöket, i första stod han på bakbenen i stallkurvan. Hans tävlingsnerver var absolut inte de stabilaste och det har nog faktiskt dröjt enda till förra säsongen – då han var 6 – innan de börjat lugna sig. I juli, i hans tredje start, satte han svenskt rekord i voltstart för 3-åriga hingstar och valacker på 2.02,4.

 

Vi vann Kriteriet. Vi gjorde det. Bara så där. Musse gjorde sitt livs lopp efter en riktig supergalopp i andra kurvan. Jag, en liten tjej från Boden som aldrig haft en häst som travat snabbare än 2.15, med min långbenta galna ponny. Vi vann.

 

Hela tiden, hade jag alltid bara sagt att jag var glad över att få vara med och jag ville aldrig räkna med att vinna. Att Musse var en av kullens bästa blev ju klart allt efter säsongen gick, men jag kunde aldrig ana att han var så bra. Det var så overkligt. Jag förstår det fortfarande inte.

 

Den här segern är det största som har hänt mig. För det var det här som var min dröm, att vara med i Kriteriet. Även fast folk sa att jag inte kunde, folk inte trodde, och folk hånade och pratade bakom ryggen, var vi med, och vi vann. Sedan dess, spelar inget annat någon roll. Det spelade inte ens någon roll att Musse ett år senare blev diskad segrare i Derbyt. Klart det inte var kul, men det var inte ens något mål, vi hade redan bevisat att vi kunde och jag brydde mig inte om vad någon sa, Musse var ändå bäst för mig och ingen hans kull har fortfarande varit före honom i mål i ett autolopp.

 

Jag var inte den som fick nya unghästar varje år, som hade flera stycken tävlingshästar. Jag hade en chans, med en unghäst. Jag tog den, och tack vare att just den hästen råkade vara den där Musse, lyckades vi. Idag blir jag alltid lycklig när amatörer vinner fina lopp med hästar, för jag så tydligt relaterar till dem. Mer amatörer till folket!

 

Som sagt, den här segern är det största som har hänt mig. Den har lärt mig att jag kan göra vad jag vill, oavsett vad någon säger. Det gäller allt jag gör. För mig är allt möjligt och alla drömmar är till för att förverkligas. Realism i all ära, men utan tro och satsning kommer man aldrig längre än vad gatan räcker. Jag kan tillhöra den tjurigaste kategorin av människor och jag vet, det är typiskt svenskt att vara ödmjuk och aldrig berömma sig själv, men då är det väl en jäkla tur att jag inte är så mainstream.

 

En dag ska jag göra om detta. Men med en stor häst. Om det kommer lyckas? Läs vad jag nyss skrev och gissa svaret. 


Amandah Andersson

Jerker Klang,
medarbetare på ponnytrav ifokus

Gemenskap, glädje och fart - ponnytrav såklart!

Stuteri Isil, Sagolika Gotlandsruss

www.isil.se

Anmäl
2013-04-19 22:27 #1 av: orangeh

Riktigt fint skrivet! :') 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.