Annons:
Etikettkrönikor
Läst 17934 ggr
ryttarn
2013-07-23 00:55

Längtan, Krönika Juli 2013

Dags för en ny krönika signerad Amandha Andersson. Mycket tankar, funderingar och reflektioner runt hästar, ponnytrav och livet i stort.

Att lägga ponnytravet på hyllan var ett inte ett enkelt beslut, men det kändes självklart. Jag var less helt enkelt, tyckte pokalerna bara tog plats och tyckte inte om attityden som var mer regel än undantag. Att dessutom ha en häst av Musses kaliber på Sveriges nordligaste bana var inte enkelt, loppen var få och vi hade redan fått ställa in storlopp på grund av just avstånd. Mitt liv började dessutom ta en annan väg, precis som för duktiga travponnyer finns inte alla möjligheter i världen i lilla Boden för människor heller och på sikt skulle det bli omöjligt att ha häst. Det är någonting jag tror många som sålt sina ögonstenar och slutat köra ponnytrav känner igen. För min del var faktorerna många till mitt beslut och ja, det blev som självklart. Men att sluta med hästar har lämnat ett tomrum i mig och jag längtar minst tio minuter om dagen efter just hästlukt och närheten av hästar igen.

Jag kommer ofta på mig själv med att se på gamla bilder från de åtta åren jag hade häst. Det är mycket tävlingsbilder och jag minns speciellt med värme åren 2006-2007, då jag körde de sista åren med min shettis Norrskenets Jupiter och hade en stark, rolig bekantskapskrets som grundades från just ponnytravet. Men jag ser även bilder från det vardagliga livet med häst, allt från rid- och körbilder, en och annan pussbild och framför allt bilder på vårt fina lilla stall på mormor och morfars gård, som idag är förvaringsplats för snöslungor, skottkärror och massor av blomjord. Det känns alltid vemodigt att gå in där, hästarnas namnskyltar sitter kvar på väggen och spår av dem finns överallt. Mamma tog sig an att montera ner hagarna först nu i våras, drygt två år efter den sista hästen lämnade gården. Jag tror vi alla inblandade – jag, mormor och morfar, mamma och pappa, och mina syskon – saknar tiden hästarna, på vårt egna sätt.  

Jag har fantiserat oändliga timmar när jag varit ute och promenerat, störtat ner för skidbackar, putsat glas, stått och borstat tänderna, eller bara legat i sängen och tittat igenom gamla bilder, om livet med häst igen. Jag har alltid till slut insett att jag varit för ung, att det bara inte är min tid. Min ungdom gick oavkortat åt hästarna och det ångrar jag inte en sekund, men jag har behövt min tid att reda ut mig själv. Jag var 16 år insåg jag att hästar inte är någonting jag vill jobba med på heltid, mina ambitioner är annorlunda. Hur mycket jag än älskar hästarna och travet, vill jag hålla på med det på mina villkor och inte vara beroende av inkomsten från just hästarna, utan ha någonting annat som gör pengarna kommer in på kontot. Jag har så mycket annat jag kan tänka mig göra.

I sommar fyller jag 21 år och känner att jag hittat mig själv bra under de här åren efter studenten.  Jag är en otroligt impulsiv och framåt tjej som jag är, jag har behövt lite andrum, tid att lära mig hantera mig själv och hitta det som faktiskt är den vuxnare versionen av Amandah. Det är nog en slags fas som alla går igenom, ett slags frigörande från ungdomen in i vuxenvärlden, där det plötsligt bara är du själv som bestämmer. Man blir som bedövad av all makt man har. Man jagar äventyr samtidigt som man också jagar sig själv. Man ska uppleva så mycket som möjligt, jobba så mycket som möjligt så man har råd att uppleva, och samtidigt plugga så man där någonstans ”blir något”. Det är förvirrande att bli vuxen och man glömmer bort att man trots allt är ung. Det jag lärt mig under den här tiden är att livet är längre än jag tror och att jag inte behöver göra allting på än gång. Många pratar om ”tappet” av kuskar, och faktum är att barnkullarna 88-92 är något större än de senare under 1990-talet och även 2000-talet. Att många i den åldern har lagt av har känts för ponnytravet, men anledningarna är inte så drastiska som man kan tro. Jag själv är ett ganska bra exempel på det, det händer helt enkelt lite andra saker i livet och någonstans tar man steget från föräldrahemmet, livet tar nya vändningar och man behöver bara göra någonting annat. Kärleken till hästarna och travet finns kvar ändå.

Med handen på hjärtat längtar jag efter att ha häst igen. Jag längtar efter att få mocka skit med musik i öronen och bara filosofera över allt som sker i livet, att stå minut efter minut med mitt ansikte inborrat i en hästman, att pussa hästmule varje dag, att ha åka ut på både kör- och ridpass på alla möjliga och omöjliga vägar, att ha just den där tryggheten som jag bara haft hos just mina hästar. Nu är jag plötsligt vuxen och mitt liv tar en ny vändning på riktigt. Att börja med hästar igen finns nära till hands, men fokus ligger på det förmodligen mest omtumlande och största som kommer hända mig någonsin. Lagom till årsskiftet blir jag mamma, och det längtar jag allra mest till just nu.

Jerker Klang,
medarbetare på ponnytrav ifokus

Gemenskap, glädje och fart - ponnytrav såklart!

Stuteri Isil, Sagolika Gotlandsruss

www.isil.se

Annons:
garrilina
2013-07-23 07:10
#1

Lycka till Amandha!

MagganS-B
2013-07-23 07:50
#2

Fint skrivet! Stort Lycka till Amandah, säkert börjar du med hästar igen även om det kan ta några år!

palomia
2013-07-23 09:15
#3

Kul, en blivande "ponnymorsa" i stället kanske, Lycka till !😃

johannaolofsson
2013-07-23 09:15
#4

GRATTIS Amandah, underbar läsning♥

amandahandersson
2013-07-23 23:21
#5

Tack så mycket alla!! 🙂

Maddus
2013-07-23 23:23
#6

Men Amanda så kul att höra <3 och vilken underbar läsning! får önska dig och din familj all lycka i er framtid <3

Annons:
Lappland
2013-07-24 00:40
#7

Fortsätt att skriva om dina tankar helt fantastiskt att läsa , lycka till och vi får hoppas att det blir en ponnykusk.

amandahandersson
2013-07-26 11:52
#8

#6, Tack Carina! Vi får synas här framöver och grattis till barnbarn nummer 2! :)

#7, jättekul att höra! Det hoppas jag med, så jag får en anledning att åka på lite dubbeltrav i framtiden!

Upp till toppen
Annons: