18 - Krönikor

September krönika

2013-09-13 20:35 #0 av: ryttarn

”Att vinna är allt”, är en jargong som många tycker verka gå bland ponnykuskarna ute i landet. Diskussionerna har varit några – man pratar om att folk inte längre kör för det är kul, utan endast för resultat, och att man inte anmäler ut sin ponny om det inte finns vinstchans. Att ponnytrav är en ungdomssport och ska vara kul, verkar många ha glömt bort.

Jag är beredd att inte hålla med i det. Klart travet är en ungdomssport och det ska inte handla om att vinna. Och det gör det inte. Verkligen inte. Minoriteten som kör bara för att vinna är väl liten, och anledningen till att många äldre håller på med ponny trots påskjutningar om att ”börja köra riktig häst” från flera håll inte är för att de vinner så förbannat mycket ponnylopp, utan för att de faktiskt gillar det de håller på med. 

Travet är en ungdomssport vilket innebär att många barn kör. Och vem ansvarar för barnen, om inte föräldrarna? Mycket i barnens inställning tror jag grundas i föräldrarnas, hur de ser på ponnytravet och vad de gör för att stötta sitt barn. Jag har under mina år betraktat ett ex antal föräldrar, med olika slags inställningar. Det har alltid varit ganska självklart vilken typ av föräldrar barnen har, de som är väldigt resultatinriktade och de som faktiskt tycker ponnytravet är mest för skojs skull. 

Jag tycker inte det är fult att vara resultatinriktad. Att ha mål i livet och sträva efter dem lär en mycket, att det dessutom är kul och man gillar det man gör är ju också plus i kanten. Men det är lite typisk svensk mentalitet, att det är fult att vilja vinna, vilja vara duktig och tro på sig själv.  ”Ponnytrav är världens bästa barnuppfostran”, sa en ponnymamma en gång. Jag håller med henne. Vi lär oss att ta ansvar, att det vi gör, ger resultat, och att det man ska göra det man tycker är kul. Samtidigt måste vi ha stöd av någon form av vuxen, i alla fall tills vi blir vuxna nog att betala för både hästar och resor själva och det är ju några år dit när man är 10-11 år. 

Att vinna är inte allt. Men det är otroligt kul. Jag själv körde 2 och ½ säsong innan jag vann mitt första ponnylopp med min lilla 99 centimeter höga Norrskenets Jupiter. Det var en halvruggig försommarkväll i början på juni på hemmabanan Boden. Vi tog ledningen i första kurvan och vann utan problem till slut, en prydlig rekordsänkning på 9 sekunder blev det också och 3.00-gränsen sprängdes. Segern toppades av en fin 3:e plats och mer rekordsänkning i dagens andra lopp och ytterligare en seger – det var nämligen dubbeltrav – på lerig bana under söndagen. Gud, vad nöjd jag var över min lilla kille. Min Juppe var aldrig någon segermaskin, så varje seger vi tog var riktigt dyrbar och ett rejält glädjepiller. Jag tyckte aldrig det var mindre kul att tävla bara för att vi inte vann varje lopp, vi vann faktiskt ganska sällan, så när vi väl fick vinna kändes det i hela hjärtat. Det är något av det vackraste jag vet med ponnytravet, att se folk bli så glada över en seger. Alla kan faktiskt vinna och plötsligt händer det, ekipage som ”aldrig” vinner lopp sätter dit nosen först. Jag lovar att kusken inte planerat att sluta köra bara för de uteblivna segrarna, men nog sjutton unnar man hen den där segern kommer värma i flera dagar!

Jag har några hundra Facebookvänner, många av dem är ponnykuskar. Efter varje tävlingsdag läser jag statusuppdateringar, om allt ifrån lite bekymrade miner efter diskningar med att världens bästa ponny kommer igen, till glädjerop efter en kämparinsats som slutat med en 4:e plats och en tid knappa sekunden från rekordet. Även segrar. Men någonting skiner alltid igenom – man älskar sin ponny, och man ser möjligheter och glädje i allt, även det som varit tungt. Just då älskar jag Facebook, jag blir så genuint glad av att läsa om alla som är nöjda med sina ponnyer; oavsett seger eller inte. Därför kan jag med all säkerhet säga att nej, de flesta kör verkligen inte ponnytrav för att vinna. Här pratar vi om folk som hyser stor kärlek till sina ponnyer och jag är inte ett dugg orolig att ponnytravet ska förvandlas till en prestigesport där man är ”in or out”. Att vinna kommer aldrig bli allt. 

På tal om vackra ögonblick. När Matilda Persson vann loppet med sin läckra Linnson i dokumentären om henne och hennes liv (”Matilda” finns på ATG Play, har ni inte sett den – se den!) rann tårarna för mina kinder och jag kände glädjen med henne i hela hjärtat. Där ser vi ponnytravet när det är som absolut vackrast. 

//Amandah Andersson

Jerker Klang,
medarbetare på ponnytrav ifokus

Gemenskap, glädje och fart - ponnytrav såklart!

Stuteri Isil, Sagolika Gotlandsruss

www.isil.se

Anmäl
2013-09-13 22:15 #1 av: Stallmima

Om alla skulle tävla för att bara vinna skulle det inte finnas något ponnytrav, men det är ju grädden på moset med all träning som lagts ner på alla ponnyer när de vinner och även kommer på en bra placering

Anmäl
2013-10-30 14:49 #2 av: Migfårmankrama

Jag har kört trav sedan 7 års ålder och tävlat regelbundet sen 4 år tillbaka. Ponnytravet är precis lika roligt som det var förr!
Att komma in efter ett lopp vare sig man är diskad eller bland toppen och känna känslan av att man är så nöjd över sin häst att man fäller en tår! Känslan är obeskrivlig!
Jag körde i år Lilla Hallandsmästaren och låg tvåa hela loppet tills min häst får galopp, efter loppet så bara sprutar tårarna och många som todde jag var missnöjd över loppet. Men grät av lycka, att jag fått en sådan häst som gör allt för mig, även fast vi inte alltid är bäst på tävlingsbanan så är min ponny mitt allt! Den jag lever för!
Tyvärr så finns det ju folk som kör för pengarna och för att vinna.. men de tjänar inget till tycker jag. Inga prissummor du blir miljonär på. Det är ponnytravet jag lever för och vet att jag inte är ensam om det!
PONNYTRAV <3

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.