2014s mål var helt klart att minska antalet diskningar. 2013 var hästarna (eller jag) sjövilda och slängde sig i galopp både till höger och vänster, 13 av ca 40 starter var jag diskad i. Vårt ena sto slog stallrekord med fyra diskningar på rad, i lopp, och två galopper i ett omkval. 2014 har hon betäckts med Fantom för att lugna ner sig lite. Jag kan även stolt berätta att det diskningsmålet har uppfyllts med råge, endast två starter av 33 har jag varit diskad.

I år har jag tränat på precis som vanligt. Jag och mamma som hjälper mig, tränar tungt med hästarna på vintern och vi börjar ganska sent, vid sportlovet eller strax innan har vi börjat dra igång hästarna som tävlade året innan. Mamma och jag anser att tävlingshästarna har så pass bra grundkondition att det inte finns anledning att harva runt med dem redan i december. Dock om vi har någon ny 3-åring på gång börjar jag att köra den tidigare för att bygga i lugn och ro. När vi närmar oss start kör vi rätt mycket till Tomelilla som bara ligger tio minuter bort och kör snabbjobb för att få igång kvickheten i musklerna. Under säsongen tränar jag efter hur hästarna känns och årets stjärna, Mirror, har inte haft det annorlunda.   

 Året första ”lopp” med Mirre kommer jag mest ihåg som katastrof. Det var en Påsktravdag (provloppsdag) på Tomelilla tillsammans med en dansk klubb som vi i Tptk har fått kontakt med. Mirre skulle ha ett lopp i kroppen inför årsdebuten två veckor senare. Säsongen innan hade slutat på värsta tänkbara sätt, jag var skitirriterad på honom för att antingen så galopperade han eller så sprang han flera sekunder ifrån rekordet och jag visste att han kunde om han slutade tramsa. 
I alla fall, provloppet skäms jag som kusk över. Han startade på tillägg och på lilla Tomelilla är man långt in i svängen på några få volter. Mirre galopperade redan när speakern sa två, han galopperade och galopperade och mitt på upploppssträckan, inför alla danskar som var på besök, blev jag arg. Jag tog stackars Mirre i munnen så hårt att han blev rädd för mig och reste sig.

Efteråt var mamma rasande på mig och sa till mig att det inte är Mirres fel att han inte slutar galoppera, det var mitt fel för att jag inte gav Mirre en chans att lugna ner sig i galoppen. 

Efter Påsktravet på Tomelilla körde vi varannan, var tredje dag till Tomelilla med Mirre för att jag bara skulle köra med honom och lära mig själv att när han galopperar så ska jag släppa han och när han lugnat ner sig, mycket försiktigt ta ner honom i trav. De första galopperna var hemska men ju mer och mer vi körde, lärde sig Mirre att lita på mig igen. 

Vi årsdebuterade som vi hade tänkt på Halmstad två veckor senare. Mirre vann sitt lopp överlägset, sänkte sitt rekord och hade endast en liten pyttegalopp som jag tilläts plocka innan den blev fartförödande. Gissa om jag var glad? 

Årets i särklass bästa helg var dubbeltravet på Kalmar. Det var allas premiär på allt. Mamma och jag var för första gången på Kalmar och vi sov hos några vänner i Kalmar. Det var även vår och hästarnas första övernattning. Vi hade med oss Mirre och ett sto, Melody, med oss upp. Melody skulle starta bara ett lopp på söndagen då hon inte fick vara med på fredagen. Mirre skulle gå två autolopp för att träna till Baggen och 5-års Mästerskapet. Mirre vann sitt första lopp på fredagen, försök till Kalmar Cup och var kvalificerad till finalen på söndagen. Han vann plättlätt utan galopp på nytt rekord, 2:00,5*. Gud var vi var nära nu! Andra loppet var han bra med i starten från bakspår men galopperade för stänk. Vi var ändå trea och jag var nöjd, han kunde faktiskt inte hjälpa det och jag vet om att han är stänkrädd. 

 Vi var ute med Melody för att hon skulle titta på banan. Hon har varit med i en olycka när grannens hundar tog sig lösa och blir lätt rädd och slår för nya saker som skrämmer henne. Hon hade inte slagit än i år och mammas löfte om att hon skulle få en förbygel med namn på om hon inte slog på ett helt år fanns fortfarande. Melody gick helt fantastiskt bra och travade som en klocka, vi har det lite besvärligt med henne, hon får inte travet att flyta så bra men när det väl gör det, så går det fort. 

När jag körde av banan för att möta upp mamma så var där tydligen lite lös grus just där banmaterialet slutar och när sulkyn rullade över gruset lätt det annorlunda. Melody hörde naturligtvis detta, blev rädd och slog. Med dubbla slagremmar och säkerhetvagn har jag inte så mycket att oroa mig över och behöver bara be Melody att sluta och tala om för henne att det inte är någon fara. Melody litar så fruktansvärt på mig och hon stod på alla fyra ben innan mamma var framme hos mig. Sedan sa jag besviket ”Där försvann bröstan…” och mamma bara suckade. Det kanske verkar som att vi inte tar det på allvar när hon slår, men Melody har slagit sedan hon var tre och det är nu fem år sedan. I början var det allvar, jag var bara 11 år gammal och kunde inte hantera det. Nu är jag 16 och det har inte hänt något allvarligt på flera år, det är alltid samma sak. Jag vet att när det börjar låta på ett visst vis när hon travar eller när hon tar upp huvudet just sådär osv då är hon rädd och jag behöver bara tala om att jag finns där så är det lugnt igen. 

Melody gick ännu bättre på söndagen och vann sitt lopp på nytt rekord, i och med det bestämde vi att vi skulle starta henne i Brizy Cup finalen veckan efter, då hon travade så dåligt att jag valde att avbryta loppet. Konstig häst men så är hon, den ena gången bra, den andra inte. 

Mirre, han var galen redan på lördagen, att stå i en box och komma ut lite i en liten hage var ingen ”hit” för en hingst som är van vid att bo ute och leka med sin jämnåriga hingstkompis varje dag. Vi gick en runda med hästarna lördag kväll och Mirre som alltid är så snäll och man kan inte tro att det är en hingst som kommer gående, gick knappt att hålla trots att man lagt grimskaftet runt nosen. 

När vi stod och tittade på honom då han rusade runt i sin lilla hage, tittade mamma och jag på varandra och undrade, hur ska vi få han att trava imorgon? 

Söndag morgon steg vi upp tidigt och tog oss till travet, planen var att köra långsamt en runda tidigt så att Mirre fick spralla av sig. Jag körde ut med Mirre för att lunka på slingan men långsamt skulle det inte gå tyckte han. Han fick sig ett riktigt pass och han ställde sig efteråt och laddade i boxen precis som vanligt. Den andra värmningen på stora banan var han som vanligt, skönt. 

I loppet hade han spår ett då han vann 2:00 sämre försöket och 100 meter till hästarna från 1:50 sämre försöket. Absolut värsta konkurrenten var Sävrarps Zatsiki, en kanon som bara springer. Vi hade inga förhoppningar på vinst då Zatsiki hade lekt med bättre hästar hela helgen. Men så fel vi hade, Zatsiki galopperade och Mirre var ohotad utan galopp från start till mål. PÅ NYTT REKORD 1:59,5*! Min första häst under 2-minuter! Vad glad jag var.    

I det förberedande loppet inför Baggen var jag inte nöjd med Mirre, han var inte som han brukade, han galopperade vid märkliga tillfällen och slarvade med traven i svängarna. Vi körde in till Jägersros milebana några dagar senare för att se om han bara hade en dålig dag på Halmstad. På milebanan travade han ännu sämre och motivationen var inte på topp. Klart att det är tråkigt att stryka en häst till ett sådant lopp men att åka iväg med en häst som inte går bra fanns aldrig på kartan. 

Med tre dagar kvar till anmälning inför Baggen, letade vi överallt efter en kiropraktor då vår egen var på semester. I ett sista försök ringde vi till en vän på Jägers, vi hade en sådan tur att hennes kiropraktor stod bredvid henne just när vi ringde. Han sa att om vi skyndade oss in till Malmö så skulle han hinna med Mirre innan han skulle vidare. 

Det visade sig att Mirres kropp sa ifrån efter alla dessa år av bus med Storm, vi hade bara jätteotur att det utlöstes nu. Själva problemet satt i manken, eftersom det är den som tar all stryk när hingstarna går ner på knä eller t ex när de landar efter att ha stegrat. Han var även öm i trampdynorna fram och det var det som gjorde att Mirre oförberett slängde sig i galopp. Det rekommenderades att vi skulle lägga på ett par ordentliga sulor och han sa att vi skulle kunna starta om en vecka. Mirre skoddes om dagen efter besöket och vi fick återbesökstid tre dagar senare dagen innan vill skulle åka med båten till Visby. Han var mycket bättre på återbesöket och ömheten i trampdynorna var knappt märkbar. Med nytt hopp lämnade vi fastlandet onsdag morgon med ett gäng härliga hästvänner. 

På torsdagen körde jag Mirre på Skrubbs travbana för första gången sedan han gick dåligt på Jägers. Motivationen var det inget fel på och framtunga Mirre som aldrig kunnat springa utan käk, flög fram utan käk som en helt ny häst. 

Han var duktig som trea i kvalet på 1:58* på fredagen och vann ett annat lopp samma dag. Jag lekte hela dagen med min nya leksak som jag köpt för komfirationspengar, en GPS-klocka som jag var överlyckig över. Jag behövde inte räkna sekunder längre eller vänta 500 meter innan jag fick reda på hur fort det gick. 

Storm som vi också hade med oss var jätteduktig, blev tvåa och sänkte sig 5 sekunder. Han vann också ett lopp på söndagen. 

I värmningen på finaldagen slog Mirre på sig så hårt bak att det blödde och det hade blivit sår efter framskorna. Mirre är linjegångare, än så länge… jag väntar på att han ska lära sig att bredda, och när han inte satt ”fast” längre i manken blev baksteget större och han hann inte längre undan med frambenen. Vi frågade runt och hittade en snäll travtränare som lånade oss ett par små skalpers. Vågligt att ändra utrustning men reaktionen var inte större än att sätta på benskydd eller lindor för första gången. I loppet klarade han sig bra och hängde med bland de fyra första. Tyvärr slog han av sig den ena skalpersen 300 meter kvar och det gick bara saktare och saktare in i mål, 7:a men jag var nöjd ändå. Vi hade 5-års Mästerskapet helgen därpå att se framemot.

I 5-års Mästerskapet blev allt som det skulle för första gången. Från spår elva komma han igenom bra och all utrustning satt där den skulle när vi gick i mål som 4:e. På nytt rekord 1:56,4*.

Mirre och alla hans kompisar laddar nu inför 2015 och då ska lilla bebisen Tolängas Marcedez också börja tävla. 

Mi Olsson/Stall Tolänga