denna berättelse jag tänkt skriva nu är fullkomligt sann och upplevd av mig. den går egentligen inte beskriva i ord, men jag ska försöka. 

hösten 2012, var jag 9 år och började ta licens på travskolan. jag blev skötare på en shettis på travskolan vid namn B#####- en liten shettis som kom ha större betydelse än jag anat.

i skolan, var jag den som var mobbad, utfryst å inte värd luften jag andades. alla hittade saker att klanka ned på mig hela tiden. men jag stod ut, jag hade B på kvällarna, och en framtida ponnytravkarriär att se framemot!.

hösten gick, jag blev bättre på att köra, och klarade provloppen galant. trots att hon var 18 år gammal, hoppades jag att de nästa år skulle ändra reglerna så hon skulle få tävla så jag kunde tävla henne. (när hon var 16 å blev pensionär, ändrades åldersgränsen till 18 eller något sådant) 

jag tänkte annars att hon kunde följa med som sällskap när jag tävlade någon annan. men det var tankar…

morgonen, när jag skulle skriva licensprovet, fick jag ett sms jag aldrig glömmer. 
-Hej! B åker på tisdag efter julgröten. de orden fick mitt liv att rasa samman. jag grät, hela vägen till stallet och när jag skrev provet hade tårarna inte slutat rinna. 

jag körde mitt sista provlopp med henne. jag grät. på måndagskvällen satt jag i hennes box å grät. Jag kunde inte förstå, att jag inte skulle få se henne igen. Jag hoppades innerst inne att det var en mardröm… men kvällen gick, och tillslut kom mamma å hämtade mig. jag gav henne en sista kram, å hon som skött bombis med mig(hon hade haft henne på foder innan) sa att hon skulle få det bra. det går inte att beskriva smärtan när jag gick ut från boxen och stallet och sakta såg stalldörren stängas. vad skulle jag göra nu tänkte jag med tårarna rinnandes längs mina kinder. jag gråter även nu när jag tänker på det, snart 5 år senare. jag var nio då.

julen kom å gick och vart skötare på en annan i travskolan, M på 14 år. å året därefter tog jag licens, å tävlade med henne å lite på en annan shettis på 18 också. men jag kunde inte glömma B. ytterligare ett år gick. det enda jag hörde var att hon var pigg och glad som vanligt. vilket bekräftade att hon levde, men jag visste inte om det var sant. året därefter till hösten slutade jag sköta M efter 3 tävlingssäsonger, jag var 12 år då och började med storhästar hos en travtränare istället. (började rida lite smått) samt red mer på ridskolan. 

jag saknade nu både B och M. men M kunde jag iaf hälsa på ibland. jag bytte i samma veva skola och hamnade på en jättebra skola och klass. och presterade bra i skolan. började dock konstra med mat å vikt framåt mitten på hösten och hamnade på det spåret. 

men jag hade ännu inte glömt dem. jag önskade så att jag skulle få återse B igen. men hur omöjligt vore inte det, inte sett henne på snart 3 år. julen närmade sig å allt jag önskade var att få träffa henne en gång, en endaste gång. 

fick sms en måndag, 2 v innan jul av min kompis som var kvar på travskolan.

- gissa vem som kommer till travskolan på söndag! jag skakade när jag frågade om det var B (min kompisbörjade just efter hon farit, men har hört mig prata dagar om henne)  och grät när jag fick svaret att det var hon. måndagen efter, 1 v innan jul fick jag träffa henne.

gick in i stallet och mot hennes box, tog ett djupt andetag och öppnade boxdörren. där brast det för mig. det var hon, 3 år senare fick jag återse henne. jag grät och satte mig på knä framför henne och grät i hennes man, men inte för att jag var ledsen denna gång, utan överlycklig. så många tårar jag fällt i saknad för henne, å här satt jag nu. Hon var sig lik. lika busiga ögon, nu 21 år gammal. bara jag hade blivit längre. 

lättnaden går inte att beskriva. jag gråter än idag av lycka när jag tänker på det. det var som ett stort grått moln regnade bort inom mig. träffade såklart M också. 

våren som kom, körde jag B och M ibland, och fick köra ett snabbjobb med B. Hon var obeskrivligt fin. och jag förstår vad jag hade saknat. jag förstod varför hon gått in i mitt hjärta, så snäll å vänlig och fin som hon var(fast ingen annan på travskolan förstod mig knappt, min kompis gillade inte henne, hon tyckte att hon bets osv(aldrig gjort illa mig)

men hon kunde se hur lycklig jag var. vid juni åkte hon igen. men när jag sa hejdå till henne denna gång var jag inte ledsen. jag var glad för den tid jag fått med henne igen, och jag visste att det inte var sista gången på något konstigt vis. 

det har kommit motgångar sen dess, ätstörningar, ångest, självskadebeteende, självmordstankar, men jag lärde mig kämpa. tillslut kommer belöningen.

 i nov kom min passhäst, och han har betytt så mkt för mig. jag blev fäst vid första ögonblicket. en dag när jag hämtade spån såg jag en ltien ponny på ridbanan på travbanan, och jag gick sakta ned. och skrattade ej så överaskad över synen. därinne travade B omkring med en ryttare. ((som jag kände desutom från ridskolan) gick in och kramade om henne(b alltså) och jag kunde inte låta bli att le vid tanken på hur många ytterligare barn hon skulle lära ut, och vid tanken på att jag faktiskt en gång i tiden var en osäker nybörjare som hon tog sig an. 

Hon står än idag på travskolan, 23 år gammal. och lever gott. jag ser henne från travstallet, och ler varje gång. nu är jag fjorton, började köra storhäst i vintras, och i somras började jag även rida monté. har ridit in 2 travare, och utbildat(mest 1 då) 

jag har lärt mig att även om man hamnar på vilovägar, kommer en trygghet tillslut. och efter det går man ännu starkare. jag vet inte vem jag varit idag om det ej vore för B, om hon inte hade farit, om hon inte kommit tillbaka. jag har lärt mig så mkt. och jag ser fram emot framtiden. jag har lärt mig ta vara av varje sekund, för nästa kan den vara borta.  jag har lärt mig att aldrig ge upp hoppet. Jag gav ALDRIG upp hoppet om att få återse B igen. jag drömde verkliga drömmar om att jag träffade henne igen, och det vart sant.