Allt började när jag skulle sälja min ridponny. Snäckan hette hon. Det är svårt ett förstå hur himla mycket hon betydde och kommer alltid betyda för mig. Hon lyssnade när ingen annan orkade och hon stod ut med alla mina kansigheter. Det var verkligen så, ena dagen ville jag bli en galopp jokey, nästa dag efter jag hade sett vinnare V75 fick hon vara en monté ponny. Just det, min lilla korsningsponny fick verkligen prova på allt. Den enda saken som aldrig funkade för någon av oss var dressyr. För både mig och Snäckan var et en sån sak som man var tvungen att stå ut med varannan vecka mellan hoppningen. Det var först den dagen som jag och mamma skulle köra upp henne till sina nya ägare i Göteborg som jag faktiskt insåg att hon kommer inte hem mer, hon kommer inte vara i hagen när jag kommer imorgon efter skolan. Då började tårarna rinna på mina kinder, hon skulle verkligen lämna mig… Glad är jag nu eftersom hon verkligen fått det bästa hemmet som en söt vit liten B-ponny med rufsig man. Nästa dag när jag kom ut i stallet såg jag det, hennes box var tom, hon var inte där. Ännu en gång började tårarna spruta. Jag blev så ledsen så att jag lovade mig själv att jag skulle aldrig rida igen. Redan samma eftermiddag insåg jag att jag måste i alla fall hålla på med hästar. Dom betydde ju faktisk allt för mig. Jag satt mig ner och funderade, vad kunde jag göra utan och rida. Då kom jag att tänka på den där vintern 2008, när jag och min syster fick prova på ponnytrav på Jägersro. Om jag inte minns helt fel var det i januari. Och det var kallt, och då menar jag riktigt kallt. Jag minns fortfarande vilken häst jag hade. Emmeros Ceasar hette han. När jag satt och grät där i stallet kom jag och tänka på hur kul det faktiskt var. Det var då jag kom på att det var det jag ville göra. Jag ville köra ponnytrav. Pappa hade ju sedan länge hållit på med trav, visst tyckte jag att travarna var fina men dom var faktiskt mest dom där stirriga hästarna som på tävling flög runt åt alla håll. Avelsstona där hemma var ju i och för sig ganska lugna och fina men jag tyckte dom var lite för stora. Jag gick in på youtube.com och sökte på ponnytrav. Det första som kom upp var när Tuffing och Camilla Ingerstad vann SM 2008 om jag inte minns helt fel. Jag hade först innan bara sett russ som några sega och envisa hästar som ingen på ridskolan tyckte om. Men jag såg, dom sprang ju faktiskt ganska fort.. Och om det är något jag gillar så är det fart! Det var då jag gick in på hästnet och letade efter en häst, men jag visste ju faktiskt ingenting men jag hittade pappas gamla licenspapper. Jag förstod inte ett dugg om jag ska vara ärlig. Det var då jag ville börja på travskola, jag ville helt enkelt lära mig mer.