Satt och skrev en text i bilen på väg hem från en tävling idag. Tyckte den satte rätt många prickar om jag ska vara ärlig. Detta älskade trav, håller ni med? "Jag kan låta som den största idioten i världen när jag säger att jag är kär. Inte i en kille, inte i en tjej. I en sport. Där kan jag säga att du idiotförklarade mig. Men är så otroligt kär i trav. Går verkligen inte att förklara med ord, så egentligen är denna text helt onödig. Helt stum. Du behöver inte vara bäst, inte snyggast, bara du har så otroligt kul så kommer du förstår precis vad jag menar. Du kan ha lagt år av träning på en häst. Tränat i regn och blåst. Värme som får dig att bara vilja bada i is. Hagel som slagit upp sår i ansiktet. Väder som varit så magiskt så du aldrig skulle vilja köra in i stallet igen. När du sedan lastar ur hästen ur transporten efter en 30 mil lång bilresa som startat innan tuppen vaknat. Den känslan av nervositet går inte att beskriva med ord. Du vill så otroligt gärna att hästen ska gå bra och kanske så finns hoppet om en seger i bakhuvudet. Även fast du är hur nöjd som helst med att hästen bara kommer ut på banan och kommer flera hundra meter bakom första hästen när den passerar i mål. När du sedan står och selar på hästen för värmning så är händerna precis sådär lagom skakiga av nervositet så det inte går att göra något med dem, de vill inte samarbeta. Men på något vänster så får man på all utrustning och kollar den säkert 100 gånger innan man ska ut, och ändå så glömmer man alltid den förbaskade nummerbrickan som man egentligen vet så väl att den ska på. Du har hoppat upp bakom hästen som du lagt ner din själ i, och kör ut på den leriga banan där konkurenterna joggar förbi. Samtidigt som man möts av ett litet lugn så får man ändå panik när ens medtävlande lugnt joggar förbi ens häst. Får känslan av att man måste gasa på lite och köra om dem med bara för att man kan. Lugnet lägger sig lite till runt hjärtat. Värmningen är klar och nu väntar bara den otroliga väntan tills det är ens tur att komma ut på banan för loppet som man längtat till med obehaglig förtjusning. Tiden som får dig att vilja kräkas eller falla genom jordskorpan. Men varje gång lyckas man överleva tiden och alltid vara sen ändå. Tiden på defeleringsvolten är inte den magiska stunden man vill njuta av precis. Nervositeten som biter i hälarna när man ser de livsfarliga konkurenterna cirkulera runt i en volt och känns som stora monster. När sedan rösten ropar ut i speakern att man ska lägga sig i nummer ordning för att sedan köra ut på den nu tomma tävlingsbanan för att gasa om en idiot. Då är det värst. I den stunden då tanken slår en att stryka hästen eller be någon annan köra då man inte fixar pressen. Dock tvingar man sig nästan kvar i den halv leriga sulkyn, då man inte tror någon annan klarar hästen. Defileringen är klar och nu gäller det att ha hästen på tårna. Gruset sprutar upp i ansiktet samtidigt som man försöker att undvika att le för att inte tänderna ska gå sönder av alla kilon grus som sprutas upp i kraftig fart, rätt i ansiktet. Kan vara därför alla kuskar ser ut som de plågas, eller bara ser ut som de vaknat på fel sida av sängen den här morgonen med. Start kommandona börjar att räkna ner. "3 minuter till start!" ropar den alltid överdrivet glada kommentatorn. Nu nerverna spökar som mest och man funderar på vilket håll man ska kräkas. "45 sekunder" ropas det ut. Nu tankarna om att man kanske värmt för mycket så hästen aldrig kommer orka loppet eller att man värmt för lite så allt som kommer hända är att galoppen gör sin roll i leken. "30 sekunder kvar till start!" Nu då du vänder upp mot bilen och andas ut. Tankarna av nervositet är som bortblåsta och tanken av att spöa skiten ur de andra tar över och glädjen. Glädjen som får en att egentligen bara vilja skrika, skratta hysteriskt. Den äkta glädjen helt enkelt. "Starten har gått i dagens första lopp" får kommentatorn till och nu slocknar allt för en. Kommer knappt ihåg något ur loppet direkt efter. Såklart man aldrig glömmer ett upplopp. Aldrig! Vare sig hur det går, bra eller dåligt så går det inte att beskriva! Lycka när det är som bäst, äkta lycka! Du har precis gjort något du lever för, det du älskar med den du älskar och folk som älskar dig och det du gör, ibland lite för mycket, så att en gnutta avundsjuka speglas i ögonen på dem. Men vad spelar det för roll? Göra något med den du står närmast i hela livet. Perfektion når sin höjd."