Fredagen den 13 februari 2004 satt en 11-årig flicka förväntansfull i bilen påväg till stuteri Dar för att hämta GRANN, sin allra första egna ponny. En ponny som kom att betyda mycket i hennes liv.

Han var 5 år, en läromästare tänkte vi som var tänkt att bli min ridponny. Men med en vän som sysslade med ponnytrav började vi köra honom och jag blev fast. Han hade gjort 6 starter vilket resulterat i 3 segrar och 3 diskningar och ett rekord på 2.17. En antingen eller herre med andra ord som vi fick uppleva genom hela hans karriär. Han gjorde alltid sitt bästa, han älskade att tävla och var en riktig träningsnarkoman. Det var en otrolig känsla att få äran att träna och tävla honom, jag har aldrig varit med om en häst som ens varit i närheten av hans vinnarskalle.

Efter tagen licens hann vi med ett par starter våren 2006 innan han drabbades av fång under sommaren. Han var illa därann och mina tårar rann, jag trodde det var slut där. Men tänk så fel jag hade! Trots konstaterad hovbenssänkning jobbade vi oss tillbaka, sakta men säkert tillbaka till travovalen och den 5 augusti 2007 gjorde vi comeback, och som vi gjorde det! Vi vann, helt överlägset, med hela upploppet tillgodo på nytt rekord; 2.04!! (drömgränsen 2.00 var inom räckhåll) Min första kuskseger och glädjetårarna gick inte att hejda, på varken mig eller pappa som var med. Vi gjorde det, vi klarade det!

Från och med  den dagen har han bara fortsatt att utvecklas för varje år. Han  lyckades trava under 2.00 en majdag på Gävletravet. Med ett stort blödande skavsår travade han 1.57,6 och jag var helt mållös. Nudå, kan fantasigränsen 1.50 vara något som han kanske skulle lyckas med? Men så har han drabbats av nya fångkänningar och vart borta från tävlandet, kommit tillbaka gång på gång, sänkt rekordet och plockat segrar. Det var en otrolig kämparglöd i denna häst och jag beundrar honom verkligen för den där viljan.

Säsongen 2010 gör han en fantastisk säsong med enbart topp-tre placringar om han inte blivit diskad. Avslutade med två lopp på Solvalla i september, där han i första loppet slutade 2a efter en redig galopp halvvarvet kvar. När resultatlistan kom och det visade att han hade sänkt sig till 1.53,8 tänkte jag först stryka till det andra loppet. Ja ville inte riskera något och han hade ju redan gjort ett kanonlopp. Men vi testade. et var ett autolopp över 2140m. Det regnade och banan var tung, men som han kämpade. Vi lyckades ta oss förbi på upploppet och vann, en oförglömli seger och när segertiden ropades ut hade han återigen gjort mig tårögd. han hade vunnit på fenomenala 1.51,0!! Vilken dag och vilken häst!

Men där tog vår resa tyvärr slut. han drabbades av ytterligare en fånkänning under vintern och komma tillbaka och kvala på hösten 2011 så att det bara var att starta sen 2012. Men i december kom symptomen igen, blev bra och återkom två veckor senare. Han fick aldrig chansen att trava under 1.50, vilket jag vet att han mycket väl var kapabel till. Men han visade både mig och alla som såg honom i sina lopp att han verkligen älskade att tävla och gjorde alltid sitt bästa, även om han ibland (eller ofta) ville lite för mycket.

Efter nästan 4 veckor i box och smärtstillande var jag tvungen att ta ett beslut.  Det tuffaste beslutet jag någonsin tagit i mitt liv. Men jag vet att jag var tvungen att ta det och att det var rätt. En häst ska kunna få vara häst. Veterinär och hovslagare menade att han redan klarat sig längre än vad man tidigare trott.

Men de är svårt att ta farväl av en vän och familjemedlem. En vän som betytt allt för mig. Jag sov hos honom sista natten, han lag huvudet i mitt knä och jag hoppas att han förstod hur mycket jag älskar honom.

Den 28 Januari fick han sluta sitt liv här hemma på gården.

Jag vill tacka honom för allt han gav mig. Du kommer alltid att vara den som lyste upp min vardag och fick mig att leva. Du var mitt allt, Grann.